De var en försommarkväll. Ljum o fin som bara en försaommarkväll kan vara. Farfar å Edvin var på skattjakt. Det är spännande att va på skattjakt med en fyra-åring. Vi befann oss på gårdsplan framför BISON. Ett företag hyrde tidigare in sig i våra lokaler. Ett företag som skrotade elektronik. Å fortfarande – åtta år senare – kan man lätt göra fynd. Sparkar man bara i gruset så dyker det opp glasbitar från en kraschad TV-skärm eller en bit kabel. Tänk så glad farmor ska bli när vi visar våra skatter!! Här finns bokstäver från ett tangentbord, ett konstigt rör,,,,
Då sväger en bil in på vår plan. En röd Ford Kadett av tidigt nitti-tal. Eller nåt annat. Väl använd. En kille vevar ner rutan och börjar ogenerat prata. Jo det är ju intressant med nya människor… Han hade kört förbi företaget som ligger längs väg 172 massor av gånger säger han. Sett hur det med åren har vuxit. Jo vi har nog byggt och byggt till kanske 7-8 gånger. Han hade sett det där å funderade vad vi sysslade med. Vid det här laget rycker Edvin farfar i handen å funderar vad det är för en inkräktare som tagit överr. Men farfar är borta. Någon har frågat om BISON, då måste han ju bara prata. Jo, företaget har funnits i massor av år faktist. Liksom smugit upp ur jorden och är nu etablerat. Fortfarande tämligen okänt i Årjäng med omnejd, men mycket välkänt i musikvärlden. “Vi tillverkar nämligen musikinredning av högsta kvalitet och vi har tillfört branschen innovationer och hjälpmedel”. Och då kommer frågan – grundorsaken till att den röda Kadetten svängde in på vår gårdsplan. “Du som hållit på med det här så länge, vad kan man tillverka å sälja (för at bli rik)?” Tänk så enkelt det är. Ge mig en idé och jag ska kläcka den. Jag har mött det otaliga gånger under mitt trettioåriga företagareliv. Att man bara typ plockar opp en skatt där på gårdsplan och Sesam öppnar sig.
Ibland försöker jag förklara, ibland blir jag irriterad. För det mesta blir jag bara trött. Det är ju inte så här. Livet som företagare å innovatör fungerar inte så! Som säljare möter vi marknadens behov dagligen. Fantastaiska kreatörer å brukare ger oss idéerna att kläcka nästan dagligen. Columbi ägg är att finna guldkornet på den enorma grusplanen. Att välja rätt idé av de femtio senaste förslagen. Att kunna förstå att det där att marknadsföra en produkt är så väldigt mycket svårare än att tillverka. Jag står ensam kvar på gårdsplan å grunnar. Forden har försvunnit. Edvin har definitvt lessnat både på skattjakt å farfar.
Igår kväll kom jag på’t. Jag klippte gräsmattan. Hur gör Du? Jag börjar ofta från nya utgångspunkter. Ibland klipper jag omkretsen först och går runt, runt så att den oklippta ytan blir minder o mindre. Löjligt säger Du som är praktisk o funktionellt funtad. Du som klipper fina strängar från väster till öster. Rakt o prydligt. Kan det vara så dumt o enkelt?! Som vi säger på BISON “vi tar oss friheten att tänka självständigt”. Vi eldar fastigheten med ved som vi hugger på arbetstid fastän de står i management-boken att det inte lönar sig att “gå i skogen att plocka pinnar”. Har det nåt med att våga tänka annorlunda å våga göra, våga göra bort sig….. Jag ska gå in å fråga Edvin. Ifall farmor inte lagt honom för natten.
Följer Du BISON å våra förehavande? Kommer Du ihåg för ett år sen när Sultanen av Oman leta opp oss i Högelian-skogen utanför Årjäng längst bort i vildaste Värmland?
Vi å alla andra trodde det var en rötmånadshistoria när det första mailet kom, men faktum är att det slutade med en leverans av två full-knôkade containers till Omans huvudstad Muscat å Sultanens nya konserthus.
De va notställ, stolar, vagnar, scen, körtrappa, notskåp, dansspeglar, akustikskärmar, ja allt du kan finna hos oss. Tro det eller ej – nu är vi på samma resa igen. Du förstår, Sultanen måste försås ha ett lika fint konserthus i sin lilla födelsestad Salalah oxå. Staden Salalah med mindre än 200.000 invånare ligger i andra änden av ökenlandet, ca 75 mil sydväst om Muscat, ganska nära Jemen. Här hemma i Värmalndsskogen trampar vi lite oroligt. Den 5 juli stängdes anbuds-fönstret för den här gången. Vi gissar att beslutet bör tas nån gång månadsskiftet augsuti-spetember. Tänk om…. Faktum är att detta kan va skillnaden mellan röda o svarta siffror i 2010 års bokslut. Vi pratar ändå om ett kvartals jobb för lilla Bison.
Å så prata dom om att vi skulle åka ner oxå. Man skulle kanske köpa sig nya sandaler. Vad tror Du Sultanen vill ha i present? Enligt Svensk Damtidning lär han vara världens elfte rikaste…..
Kategori:
Musikskola av lennart den 2010-08-23 12:06
Så roligt att komma igång! Sommarens torka har varit ihärdig – i orderkorgen. Men nu är det “som vanligt” på BISON igen. Susanne o Lennart knaprar order och Ingegerd administrerar dem. Caisa ser till att allt verkligen finns på lager å Thomas packar. Sune går som en tätningslist emellan och rycker in där det behövs. Dessutom har vi numera även vår hustomte Johan tassande här. Å på måndagarna kommer Per från Omsorgen och utför sina uppgifter.
Förutom telefoner, möten, planeringar och effektueringar var förra veckans höjdpunkt torsdagen som vi fick dela med Årjängs Kommunala Musikskola. Musikskolan la sin studiedag och höstupptakt i våra lokaler. Självklart mycke intern planering för dem men oxå en hel del utbyte. Över fikabordet och när Susanne presenterade vårt företag och dess fördelar. Information och “delgivning”är viktigt. Vi lever bredvid varandra och tror att vi därmed känner varandra, men mycket finns absolut kvar att utforska. Vi ser fram emot vidare samarbete och vi väntar på att nästa Musikskola el Kyrka el… ska anmäla intresse för att komma hit. Ändamålsenliga lokaler, bra utrustning, härlig miljö. Som grädde på moset visar vi även gärna vår grannes häftiga nybyggda lilla kyrka, Domen. Våra nya grannar Björn o Bente har uppfyllt sin gamla dröm och helt privat byggt en förtjusande liten kyrka – en riktig hattstuga, på tomten. En upplevelse utöver det vardagliga. Välkomna, välkomna till Högelian!!!
AUGUSTI 2010
Är ledigheten slut, eller finns det ännu några dyrbara semesterdagar kvar att knapra på?
Hur betygsätter Du Din sommar?
Har Du hunnit med riktigt mycket?
Har Du dragit husvagn/husbil land o rike runt eller har Du flytt sommar-Sverige för grisfester på Gran Canaria?
Har Du snickrat på sommartorpet dag o natt å har Du klippt hektarer av snabbväxande gräsmattor?
Har Du haft grillpartyn å hunnit träffa alla släktingar, svärmorsor å klasskompisar?
Hur har semestern varit?
Har Du presterat?
Jag skulle önska att både jag o Du kunde lära oss att utnyttja ledigheten till att Se-Mest-Er.
Kanske inte så många. Men Mycket.
Många av Er har haft anledning att angöra nån brygga. Rent språkvetenskapligt betyder ordet ANGÖRA att “närma sig utan att nödvändigtvis göra uppehåll vid”.
Jag skulle önska att vi mer hade anledning att Ankra än att Angöra. Inte bara Angöra så att när vi möter nån sträcker fram kardan å frågar “hur är det?” men sen
har hastigheten såpass uppe att vi aldrig hinner uppfatta vår väns svar.
Jag skulle önska att vi ger oss rättigheten att Ankra.
Mötas, lyssna på livets sus i trädkronorna å meningen med regnets hemtrevliga smattrande på altan-taket.
Mötas över en kopp kaffe eller en balja te.
Mötas över å bortom de gränser som kulturer å generationer gärna vill sätta.
Några härliga sommarkvällar har jag fått natta Edvin, fyra år. Istället för att läsa Gonatt-sagor så berättade farfar om sin barndom på 1950-talet.
“Berätta mera sagor farfar så lovar jag att sova sen”…
Inte nog med det. Ellie 1½ år har lärt sig säga BISON oxå!! Då bryr vi oss inte om att Ellies mamma säger att hon aldrig säger vanliga saker.
Att hon lärde sig säga “pangpang” å “ketchup” innan hon sa “mamma” å “pappa”.
Tänk att få Se Mest Er!!!
Visst har Du ett barnbarn, en moster eller en ensam granne. Eller kanske nån som sitter där på parkbänken med en halvt urdrucken flaska mellan benen.
Tänk att få SeMestEr.
Jag tycker det är hemskt roligt att resa. Faktum är att man kan resa långt o fascinerande utan att knappt förfrlytta sig.
Lyft blicken. Vem ser Du? Uttala standardfrasen “hur e de?”.
Stanna kvar å lyssna. Fascinerande!!
Ha en fortsatt god SeMestEr.
Le….
Det är bakvänt som så mycket. Fyra-åringen som borde finnas på landet bor på sjunde våningen i stan. Farfar företagaren som borde ha sin rörelse i centrum av världen finns långt ute i skogen. Fyrtio mil från varann. Därför möts Edvin å farfar inte så ofta. När Edvin kom nu i början av sommaren fick de i alla fall göra utflykt tillsammans. Edvin packa ryggsäcken med saft å frukt. Å ett knäckebröd. Så gick vi iväg längs den gamla banvallen som en gång i tiden var stolta DVVJ:s järnväg. En fyra-åring har många kloka ord att säga så farfar fick mest lyssna. Å så var det så mycke växter att prata om. Det var smörblomma å prästkrage, det var midsommarblomster å kabbeleka. Å så hade visst farmor lärt Edvin att käringtand heter “tuppegull” här i Värmland. Stickiga träden med barr heter tall å julgran. Å så va det en ny trädsort som visst bara hette en. Björken heter det tjusiga trädet med vit stam. Sen så fanns det massor av ett grått träd där längs älvkanten. I Stockholm säger man visst al men här får Edvin lära sig säga “ârder”. Efter en halvtimme var vi framme vid en bro som gick över älven. Det har varit en bro. Nu hade mycket av bräderna murknat å försvunnit. 
Edvin satte sig mitt på bron med bena dinglandes över kanten – där det borde funnits bräder. Vi var överens om att det var en himla tur att farmor inte var med – tänk så rädd hon skulle varit. Vi fikar. Edvin hade även lyckats fixa med kaffe åt farfar så lyckan är komplett. Fortsätter filosofera. Äppelskrotten kastar vi i älven och den ser vi flyta länge, länge. Efter fikapausen hade vi många val att göra. Vi kunde vända tillbaka hem till lillasyster Ellie, till farmor å de andra. Eller vi kunde fortsätta längs banvallen. Vi kunde oxå i fyrvägs-korsningen gå rakt in i djupa skogen. Eller tvärtom ut mot landsvägen. Edvin bestämde att vi fortsätter längs banvallen. För säkerhets skull. Så att vi inte går vilse. Det finns mycket mer att prata om. Det där att det fanns ett liv före kylskåpet, mobilen å datorn. När man gick på utedass till å med på vintern. Lite spännande höra på farfar oxå. Men flytta hit det skulle inte Edvin. Han bor ju redan på sjunde våningen. Men visst kan vi mötas ibland på picknick-utflykter. Nästa gång ska vi utforska den gamla kvarnen som ramla ihop för snart hundra år sen.
Vad är Lycka?
BISON gör nu ett tappert insteg i den nya tidsåldern. Lennart o Susanne på firman kommer med uppstart denna vecka att aktivt jobba med sociala medier som Facebook
och Twitter. Vi startar i stilla omfattning men kommer att göra intressanta uppdateringar av läget på vår front åtminstone veckovis. Eftersom vi hela tiden får allt fler internationella kontakter kommer kontaktspråket att vara engelska. Vi tycker det är hemskt roligt med alla reaktioner. Vi kommer att läsa allt, besvara och även åtgärda det som vi finner relevant.
BISON är f.n. i en mycket intressant utvecklingsfas. Vår absoluta inställning är att vara bransch-ledande när det gäller Musikinredning och då är förstås Din input viktig!!
Nu kör vi…
JUNI 2010
Storstan är inte mitt element. Vi förstår inte varann, stan å jag, om man så säger. jag finner inte logiken i att man springer runt runt. Inte vet jag ifall nån över huvudtaget läser min blogg. Men hallå i så fall Du Stockholmare – kan Du tala mig tillrätta?
Kan Du förklara vad som händer där i kaoset? Att en grön gubbe vid övergångsstället eller en öppen dörr till ett tunnelbanetåg kan göra normalt folk rent hispiga. Välklädda kostymnissar, överåriga paranta damer, finniga tonåringar med tuppkam. Alla springer dom. Med tom blick. Som molekyler i ett kosmos.
Så landar man då i ett tågsäte. Max halvmetern ifrån mig finns dom. Molekylerna. Alla som inte ser. Som Du inte lyckas få ögonkontakt med. Ändå vet Du hennes middagsmeny och känner till alla hennes bekymmer med barn och gubbe. För hon pratar i sin mobiltelefon hela tiden – och hon är så nära så Du får nästan skavsår i öronen. Men hon ser Dig inte.
Sen är Du framme vid hemmet/kontoret eller vad det nu var. Då uppstår nästa rejäla problem. Du ska ta Dig in. In på Din arbetplats, in i Ditt hem. Det piper å blinkar, det knappas koder å det mixtras med sjutillhållarlås å niotillhållarlås. Jag blir helt konfys. Får noja. Min uppfostran säger att det är större risk att jag tappar nyckeln än att nån går in som vill nåt illa.
Säkert har jag fel. Jag behöver alltså hålla mig långt borta från civilisationen. Jag tror nämligen fortfarande att det inte går att låsa ute våldet. Att det inte går att springa ifrån ensamheten. I min enfald tror jag att våld och rädsla är de bästa grogrunderna för fortsatt våld och rädsla. Att det bara kan “botas” med omtanke och KÄRLEK. Att tro på nån, att lita på nån, att bry sig om nån.
Sjävlklart vet jag att de tjugo sekunderna Du springer kan göra att Du kommer hem en kvart tidigare. Självklart vet jag att i ett myller av människor så går det inte att bry sig om varenda en man möter. Självklart vet jag att det är för naivt att tro sin medmänniska om gott.
Ändå vill jag göra det för jag vill leva i en allt bättre värld. I det gamla bondesamhället var det mycket skvaller och förtal. Men det var oxå mycket omsorg. Där fick oxå den udda, vingklippta människan plats. Å där sa man “Ryker det i grannens skorsten?”
Att bry sig och bli “ombrydd” är Livsvärde!!
MAJ 2010
DOM har byggt ett hus på vårt torg. På vårt fina, perfekta torg. Tänka sig vilka jubel-idioter!! Å nu så avfolkar DOM Storgatan. Å så låter DOM oss betalar höga skatter medan DOM är nolltaxerare. Allihopa. Å så ser DOM till att vägarna inte lagas utan det blir stora potthål och tjälskador. Å så har DOM fixat väldigt stora barnkullar. I varje skolklass är det för många barn som är för stökiga. Det är deras fel. Jag tror faktiskt att det är DOM som ligger bakom finanskrisen och askmolnet oxå.Ibland funderar jag på hur DOM hinna med allt…
En sludig snidare sa en gång att den som är helt utan fel kan väl själv kasta första stenen.
Då gick jag.
När jag skriver detta tänker jag i första hand inte på Dig som är så fullkomlig, utan mer på oss andra. Tänk om vi kunde lyfta lite grand på vårt skuld- o skamskynke och kika fram. Jag själv är kraftigt ofullkomlig. Och faktiskt Du oxå.Vilken käck utgångspunkt!!Tänk så mycket mer vi kan göra. Jag lika väl som de allra flesta av kommunens medborgare tycker att det var ett riktigt bomskott det där märkliga huset som nu står på vårt forna torg.
Jaha – då har vi sagt det. Och så har vi, hela bygden, gått igenom nåt som kan likna en sorge-process med chock, apati och ilska. Men vem har bett oss att stanna kvar i denna bubbla alla vi Årjängsbor? Bara för att det är enkelt att sitta o tycka synd om sig själv och veta att det kan finnas andra syndabockar,Idag ser vi en lösning. Inblandade parter förstår att vi måste mötas och jobba konstruktivt. Vi får riva i gammal bråte för att friska opp och ge luftombyte.
Vi andra då. Vi som står lite på avstånd med den vassa stenen i handen – hela tiden redo att kasta och skada. Nog har vi oxå ansvar för vår kommun och för vår framtid. Inte handlar det om DOM. Det handlar om Dig o Mig.Din tid på jorden. Vår tid på jorden. Vår tid i Årjäng. Vårtid i Årjäng. De flesta glesbygdskommuner i vårt land är avundsjuka på vårt utgångsläge. Trots kriser o elände så har vi i Årjäng en jordmån för Liv som är rent fantastiskt.. Vi har den vackraste naturen, vi har det renaste vattnet, vi lever i en bygd där vi kan lita på varandra och hjälpa varandra.
Hon sa att det gör ont när knoppar brister och helt visst har vi varit i en fas där vi känt oss nära bristningsgränsen. Men när knopparna brister då blommar asfalten. Då spränger tussilagon de tuffaste hinder. Då tar vitsipporna över makten och härligheten ute i hagarna. Då blir blommorna så viktiga att i vår kommun sätter vi Rosen i höägsätet.
Ställer Du opp? Pekar Du finger och pratar om DOM som är dumma eller vill Du vara med och dansa?. Det är Din Vår, det är Min Vår, det är alla vacra flickors vår….Din OCH Vår
APRIL 2010
Jag tycker livet både som företagare o som människa i övrigt ofta är en Dans På Rosor.
Det är vackert men förrädiskt. Rosorna är så fina att Du vill inte dansa på dem med Dina klumpiga skor. Istället tar Du av Dig barfota och flyter bort i drömmarnas goda dans.
Men en väldigt kort stund – alldeles under de fagra rosorna ligger vassa taggar å Du gör Dig riktigt riktigt illa i fötterna. Taggarna går in i fotsulan och de sitter kvar. Å de är väldigt svåra att pilla bort. Det värker. Infernaliskt.
Så det är ingen risk att Du ska glömma de förrädiska rosorna. Varje livssteg Du tar så gör sig rosornas taggar påminda.
Är taggarna människor o skeenden där vi gått in i God Tro och litat på någon/något för att strax uppleva att det vackra inte var vackert rakt igenom??
Livet är inte lätt, nen det är intressant. När man är sexti så har man tyvärr tappat mycket av naiviteten å tilltro på den goda människan. Man blir inte alls lika lätt lurad men den avvaktande livsstilen är inte särskilt nyttig eller god den heller.
Vi behöver varann och vi behöver Tro på varann.
Vi behöver orka gå på lite nitar ibland för att andra gånger riktigt få vara med om det fantastiskt goda när hjärtan möts i ett djupare samtal.
Vi går nu in i påsken, för en kristen årets största högtid. Vi kan här se en man, Jesus, som egentligen visste allt. Som visste att han inte kunde lita på sina medmänniskor. Men som gjorde det ändå!!
Innan han blev uppspikad på ett kors sa han några goda ord till sina följeslagare. Han sa så här “Älska varandra – Om Ni har kärlek till varandra ska alla därav förstå att Ni är mina lärjungar”.
Den mannen fick uppleva en oerhört Lång Fredag övergiven av alla. Alla som påstått sig vara hans närmaste vänner. De rosorna blev taggar i hans värkande fötter.
Ändå gjorde han detta. Utan bitterhet. Därför är det engelska ordet för Långfredag så underbart. GOOD FRIDAY.
Därför kan och vill jag önska Er alla en riktigt Glad Påsk!!
Lennart
MARS 2010
Det är synd om mig. Å om ishockeylandslaget, skicrossarna, curlingherrana å en del skidskyttar. Å TV-kommentatorerna förståss. Å Färjestad. Det är Grymt och det är Bittert och vi saknar verkligen en Frälsare. Jag är förkyld och de andra har missat målet. Å allaihopa har vi totalt missat proportionerna.
Förutom allt annat så är jag ordförande i en kyrka här i Årjäng. Det är viktigt å ja e viktig. Styrelse-sammanträdena prioriterar vi hårt. I torsdags hade vi första meeting med nykomponerade styrelsen. Skulle återigen förklara för nya å gamla delegater hur viktigt det är att vara närvarande. Vilket bl a innebär att man inte ska pilla på mobilen.
Vi hade börjat fika å småprata och jag tog sats för att förklara allt det där viktiga. Just precis då känner jag att det murrar till i byxfickan. Ett sms! Jag smyger försiktigt opp telefonen så att ingen ska kunna se. På displayen står bara en siffer-kod. 40,4. 40,4! Det är fru Ingegerd som har skickat sms:et och helt plötsligt så får verkligheten sina rätta proportioner igen. Helt plötsligt var inte min viktiga styrelse viktigast, helt plötsligt strunta jag i om dom prata å sms:a. Ingegerd var sjuk! På riktigt!! Jag kastade mig iväg hem. Tillsammans kanade vi över Finnskogen till Arvika sjukhus och samhällets mjuka famn. Visserligen innebar den några timmars tomt stirrande i sjukhusväggar o tak men det var ändock en tryggare miljö.
Nu är Ingegerd hemma igen, pencillinen har brutit ner febertoppar och lunginflammationen är på återgång å vi snusar bredvid varann i dubbelsängen igen.
Det är tråkigt att vara förkyld och det är tråkigt att skjuta bom. Men värde-orden om Bitterhet och Frälsare skulle jag hemskt gärna vilja spara till viktigare sammanhang. Experter kalla dom sig. Låter lika förtroendeingivande som Aktieanalytiker! Vi kanske skulle låta viktigpettrarna i media själva få köra en skidskytteomgång eller stå i ett ishockeymål å rikitgt få känna hur det är att bli bedömd och dömd innanför skinnet. Eller ska vi överösa dem med Kärlek istället och se om det hjälper(?!!?)
Å så är det inte bara lessamt å va förkyld. Tänk så mycket OS jag kunnat se på utan att alls ha nåt dåligt samvete!!
http://www.bison.se/blogg/2010/09/ge-mig-en-ide-och-jag-ska-klacka-den/